Nej.

Ta mig ifrån detta ställe. Snälla. Vill inte vara här. Vill tillbaka.

"If I can't have you, then nobody will, Because, You're the spider in my head"

 
Orkar inte med alla dessa tankar och känslor. Speciellt när jag inte vet vart jag har dem någonstans eller någonting. Varför ens. Tycker inte om att prata om mina känslor för jag känner mig så dum varje gång. Tar liksom aslång tid innan jag berättar för någon. Alltså, vem bryr sig ens. Nåväl, jag behöver väl skriva av sig och det är inte många som läser detta ändå så. Huuuhu.
 
Saknar folk så mycket. Vill vara där nu.

Skitliv.

Vill inte gå igenom detta igen.

"Jag är en storm från ingenstans"

Bara tänkter för mycket hela tiden vilket resulterar kaos i hjärnan. Det känns som att det bara byggs på saker, att saker bryts ner igen, sånt som jag byggt upp. Ska man orka leva mitt i allt, när man är konstant trött för att man går upp hur tidigt som helst och slutar sent och har en massa skit på det. Jag vill så himla mycket åka till Stockholm nästa helg, Overworld har spelning där och vill ju se dem. Måste hitta någon att gå med bara och räkna på det om jag har råd med resan. Sen vill jag dit av en till anledning, men det tänker jag inte spoila här, än, haha.
 
Är ledsen, glad, arg och allt på en gång. Så mycket känslor som vill ut. Jag orkar inte med så mycket känslor.
Random bild från min instagram från helgen med systrar. <3
 

Jag måste sätta ner fötterna på jorden.

 
Vill bara flytta hemifrån, samtidigt som jag har svårt att vara ensam bland folk och grejer. Är så ensam här, träffar nästan aldrig någon längre, alla bor långt bort. Så jag är mest bara hemma ungefär. Imorgon ska jag dock åka till Falköping och träffa systrarna över helgen. Party på lördag! Men jag måste verkligen härifrån, snart. Känns knappt som att jag har fötterna på jorden längre, om ni förstår vad jag menar. Att man är ovanför marken och försöker hitta någonstans att landa, hitta någonstans att känna sig hemma och också få kalla hem. Det är en så konsig känsla. Ibland känns det som att någonting är påväg att hända, men ibland vet jag inte. Jag är känner mig för misserabel för mig själv ungefär. Jag vill inte känna denna ensamhet, och vara så obekväm i mig själv. Jag vill kunna leva om jag ändå ska vara här. För det känns inte riktigt som jag gör det nu.
Det var en så stor det som försvann när Lee flyttade, så stort hål blev det. Jag kan inte göra något åt hennes val och det enda jag vill är att hon ska få må bra. Hon förtjänar det verkligen. Men jag måste bara hitta någonting som kan fylla det där hålet. Jag måste kunna tro mer på mig själv och försöka se bra saker istället för det dåliga hela tiden.

"Jag skadar andra, inte bara mig. Vet du nu var du har mig, Du har inte en chans, Spring för livet, Jag är ur balans"

 
Nästa vecka (helg) ska jag få träffa de bästa, längtar ihjäl mig. Hoppas det går fort tills dess.
Ska försöka rita eller skriva lite och försvinna in i musiken. Försöka hitta något annat sätt att lugna ångesten på. Försöka slå ut de tankarna som jag inte borde ha, som ändå är där. Jag vill lämna denna platsen/staden nu, se en annan plats. Och jag är livrädd för denna ensamheten

"I don't ever wanna be alone, alone"

Det känns som att ha skolångest igen ungefär. Att man inte vill sova för att man måste gå upp tidigt för att göra något man egentligen inte vill. Inte riktigt samma grej, men ja. Egentligen inte så ansträngande att vara där, men all ångest gör det ansträgande. Blä säger jag. Åt helvete med alla känslor. Jag hatar känslor ibland.
 
Saknar mina vänner så himla mycket. Här är jag på bild med två av dem;
 
 
 
(Såg ut som en sopborste på ena bilden så fick ha ett hjärta i faceeet...)
 

Oh that feeling

 
Brb, dränka mig i musiken.

"I wonder if you still can see me"

 
Jag känner mig så delad. Ena delen av mig vill inte existera för ett tag, orkar inte ens försöka, vill inte ens bry sig om allt som händer, om alla felen. Längtar tills jag står i en publik på en konsert och inte behöver tänka på allt jobbigt, bara vara helt enkelt. Det känns så fel att jag blir arg, mest på mig själv i slutändan. Men ändå. Vill inte. Usch. 

Kill me slowly

Fy vad jag hatar dagar som denna. Fick världens huvudvärk när jag klev upp ur sängen, fick ångest från ingenstans ända ner i benen så det kändes som de skulle ge vika när som helst osv. Har bara legat i sängen och druckit te ungefär. Kollat på halva Scott Pilgrim vs the world. Har jätteont i magen också, usch. Fy bubblan.
Ska nog försöka sova snart, och hoppas att det är bättre imorgon. Hatar när jag inte kan vara glad åt någonting i princip.
Hoppas eran dag har varit bättre. ♥
 

Alla dessa åskmoln gör världen nästintill svart.

Jag vet inte vad jag vill skriva. Bara att jag vill skriva. Har så himla mycket tankar som cirkulerar som ett levande åskmoln en stromig natt i huvudet. Att det tillslut svämmar över. Att något så litet kan bli så stort, ta upp så stor del av livet att man inte ens förstår det själv först. Men när man väl inser det så undrar man hur man hamnade där. Varför man inte tänkte på ett annat sätt, bara valde en annan väg, sköt bort de där hemska tankarna som skulle riva sönder en hundra gånger om. Men vad visste man då. Inte trodde väl en liten jag att det skulle dra sig så långt. Inte tror man väl det i början? Man vet ju oftast inte bättre då.
 
Hur ska man kunna förklara för någon någonting som cirkulerar i huvudet, som är så svårt att få ut i ord men ändå så stor del av sig själv. Hur ska man förklara för någon varför man inte berättat? Männskliheten må vara äcklande ibland, men bland alla så finns det ändå bra personer, de som faktiskt lyssnar och förstår, försöker förstå i alla fall. Men sen vill man ju inte lägga för mycket på de heller, de kan ju inte ta hur mycket som helst. Fast ibland rinner det över, det blir översvämmning, och tankarna trillar ner i texten i smsen. Suddas ut om och om igen innan det tillslut skickas i en förvirrande förklaring. Men om man får pusselbitar då och då, bygger ihop pusslelbitarna så kanske de kan bygga pusslet så de blir större. Lättare att förstå. Även om det är svårt att förklara hur man känner ibland, nästintill omöjligt. Så finns det trotsallt den som lyckas förstå en och håller en uppe när allt känns värdelöst och man helst bara vill försvinna.
 
Hur ska man få dem att förstå att det inte hjälper att de upprepar och tjatar sönder på en. Det blir inte bättre. Det blir bara större irritation och åskmålnen blir också större. Vissa folk verkar inte ens vilja eller försöka förstå. Självklart är det upp till dem, men inte ska de komma och klaga på de som lever under piskiga åskmoln som bara slår en hårdare. Ångesten som tar över hela kroppen och hjärnan att det bara blir dimma överallt. Självklart kanske man inte vet eller kan förstå, men man ska inte dömma för det, det är så onödigt. Så jävla onödigt. Sådant kan göra saker värre. Tänk er för innan ni talar/skriver. När man är som känsligaste glasbiten i glassplittret att det knappt går att röra vid en, så är det inte så lätt att hantera allt.
 
Förvirrande text. Kanske sätter en tanke i någons huvud så här i snara natten.

RSS 2.0