Alla dessa åskmoln gör världen nästintill svart.

Jag vet inte vad jag vill skriva. Bara att jag vill skriva. Har så himla mycket tankar som cirkulerar som ett levande åskmoln en stromig natt i huvudet. Att det tillslut svämmar över. Att något så litet kan bli så stort, ta upp så stor del av livet att man inte ens förstår det själv först. Men när man väl inser det så undrar man hur man hamnade där. Varför man inte tänkte på ett annat sätt, bara valde en annan väg, sköt bort de där hemska tankarna som skulle riva sönder en hundra gånger om. Men vad visste man då. Inte trodde väl en liten jag att det skulle dra sig så långt. Inte tror man väl det i början? Man vet ju oftast inte bättre då.
 
Hur ska man kunna förklara för någon någonting som cirkulerar i huvudet, som är så svårt att få ut i ord men ändå så stor del av sig själv. Hur ska man förklara för någon varför man inte berättat? Männskliheten må vara äcklande ibland, men bland alla så finns det ändå bra personer, de som faktiskt lyssnar och förstår, försöker förstå i alla fall. Men sen vill man ju inte lägga för mycket på de heller, de kan ju inte ta hur mycket som helst. Fast ibland rinner det över, det blir översvämmning, och tankarna trillar ner i texten i smsen. Suddas ut om och om igen innan det tillslut skickas i en förvirrande förklaring. Men om man får pusselbitar då och då, bygger ihop pusslelbitarna så kanske de kan bygga pusslet så de blir större. Lättare att förstå. Även om det är svårt att förklara hur man känner ibland, nästintill omöjligt. Så finns det trotsallt den som lyckas förstå en och håller en uppe när allt känns värdelöst och man helst bara vill försvinna.
 
Hur ska man få dem att förstå att det inte hjälper att de upprepar och tjatar sönder på en. Det blir inte bättre. Det blir bara större irritation och åskmålnen blir också större. Vissa folk verkar inte ens vilja eller försöka förstå. Självklart är det upp till dem, men inte ska de komma och klaga på de som lever under piskiga åskmoln som bara slår en hårdare. Ångesten som tar över hela kroppen och hjärnan att det bara blir dimma överallt. Självklart kanske man inte vet eller kan förstå, men man ska inte dömma för det, det är så onödigt. Så jävla onödigt. Sådant kan göra saker värre. Tänk er för innan ni talar/skriver. När man är som känsligaste glasbiten i glassplittret att det knappt går att röra vid en, så är det inte så lätt att hantera allt.
 
Förvirrande text. Kanske sätter en tanke i någons huvud så här i snara natten.

♔ Kommentarer till Sam ♔
Postat av: Emelie

Bra skrivet, det finns så mycket man inte kan förklara men ibland när man försöker så finns det ingen som lyssnar ändå.

Svar: Tacki, ja visst är det. Så blir det bara mer och mer att tänka på.
Sam

2013-02-05 @ 17:48:06
URL: http://emelieangelstar.webblogg.se
Postat av: Lee

Det är synd att folk dömer så fort, eller inte vill lyssna, istället för att försöka förstå.
<3

Svar: Ja, verkligen. <3
Sam

2013-02-05 @ 18:23:34
URL: http://clover.blogg.se
Postat av: izza

Gud, tänker i princip likadant som du.
Känner likadant också. Det är så otroligt svårt när man är ensam, då går ju all tid åt att tänka. Allt för mycket. Iaf när det gäller mig.

Svar: Åh. Ja, verkligen. Men visst är det så, jobbigt när man tänker alldeles för mycket ju.
Sam

2013-02-06 @ 09:12:10

Kommentera här nere:

Namn/Alias:
Remember? ★

Mail: (bara jag som ser)

URL/Blogg:

Kommentera:

Trackback
RSS 2.0